Jag har tänkt om. Mitt "förbättringsinriktade" tänkande, med fokus på rating och heltäckande träningsprogram håller inte. Vilket är det viktigaste skälet för mig att spela schack? Svar: Glädjen och skönheten jag upplever i spelet. Samt kanske schackets karaktärsdanande funktion. Jag tror att desto mer jag fokuserar på att verkligen "täcka" alla aspekter av schackteori, för att höja min rating så fort som möjligt - med det som primärt mål - kommer jag inte bara att motverka en utveckling, utan riskerar dessutom att förlora glädjen med att spela någonstans på vägen.
Detsamma gäller öppningen: Om jag tycker att det är mer spännande och roligare att spela när jag provar nya - låt vara något mer avancerade eller komplexa - öppningar, är det väl det som är det väsentliga: Att ha roligt. Inte om jag spelar en öppning som bäddar för maximal utveckling som schackspelare.
Det enda verkligt eftersträvansvärda målet med mitt schackspelande måste åter bli vägen, partiet och spelet här och nu - inte det som ska komma om tio år och 400 ratingpoäng. Konsekvenserna av detta blir:
1. Jag avstår från mitt "Träningsprogram". Det ger alltför fragmentariska kunskaper, tynger ned schacket med för många "måsten".
2. Jag fortsätter med 6-20 taktiska övningar och ett parti/dag
3. Jag återgår till Heismans rekommendation att läsa The complete idiot's guide to chess av Wolff och göra "board vision"-övningar. Daglig läsning av allmänna schackprinciper och lösande av slutspelsstudie blir i mån av tid.
4. Jag utvidgar min öppningsrepertoar, spelar mer vad jag "känner" för - men fortsätter att slå upp Nunn's Chess Openings efter varje parti för att "stämma av".
5. Jag analyserar egna och andras partier i mån av tid.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment